Socialförvaltningen i Luleå befinner sig i kris. Personalomsättningen på enheten för barn och unga är exceptionell, fältverksamheten genomgår förändringar som riskerar att urholka dess syfte, och internt vittnar medarbetare om en tystnadskultur där kritik inte tolereras. Men när Liberalerna i veckan lyfte frågan i en interpellationsdebatt i kommunfullmäktige, blev svaret från den styrande majoriteten – Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet – undanglidande och intetsägande.

Det kanske mest anmärkningsvärda i debatten var majoritetens ovilja att erkänna sitt eget ansvar. När Liberalerna ställde en rak fråga om varför en risk- och konsekvensanalys inte gjorts innan beslutet att förändra fältverksamheten, blev svaret att analysen ”ska göras framåt”. Men hur kan man först fatta ett beslut, och sedan analysera konsekvenserna i efterhand? En sådan hantering är inte bara oansvarig – den är oprofessionell.

Att Socialdemokraterna nu försöker undvika frågan genom att vifta bort behovet av en riskanalys visar på en farlig arrogans i maktutövningen. Att införa myndighetsutövning i fältverksamheten är en fundamental förändring som riskerar att underminera ungdomarnas förtroende för fältassistenterna. Detta borde ha varit föremål för en seriös och genomtänkt analys innan beslut fattades.

I debatten lyste svaren från Socialdemokraterna med sin frånvaro. Ingen konkret förklaring gavs till varför riskanalysen inte fanns på plats. Inga tecken på självkritik. Inga utfästelser om att rätta till det uppenbara misstaget. Istället upprepades generella fraser om att ”situationen följs” och att förvaltningen ”arbetar med frågan”. Det är inte ett svar. Det är en undanflykt.

Frågan om socialförvaltningens ledarskap är större än enbart fältverksamheten. När 21–22 socialsekreterare lämnar sina tjänster på barn- och ungaenheten på mindre än ett år, är det ett symptom på djupare problem. Och när medarbetare vittnar om en kultur där de som ifrågasätter ledningen straffas, borde det vara en väckarklocka för alla ansvariga politiker. Men istället för att ta dessa signaler på allvar, fortsätter Socialdemokraterna att blunda.

Det enda tydliga som framkom i debatten var att Liberalerna har rätt i sin kritik: Socialnämnden har abdikerat sitt ansvar och låtit förvaltningen fatta långtgående beslut utan tillräcklig insyn eller konsekvensanalys.

Förlorarna i detta är ungdomarna som behöver en fungerande fältverksamhet, socialsekreterarna som kämpar i en ohållbar arbetsmiljö, och medborgarna i Luleå som förväntar sig att ansvariga politiker faktiskt tar sitt uppdrag på allvar.

Liberalerna gjorde rätt i att lyfta frågan. Men efter interpellationsdebatten står en sak klart: Socialnämnden har inga svar – och majoriteten har ingen vilja att ta ansvar.